Läser Alexandras personliga beskrivning över arbetslivet. Jag minns mitt eget anställningsnummer - det allra första - 9996. Det jag har nu är så långt att ingen människa någonsin kommer att minnas och reflektera.
Mitt första anställningsnummer fick jag på fönsterfabriken. Där blev jag medlem i Svenska Träindustriarbetareförbundet. Eller som jag förklarade för en bloggkompis i fredags; "där är jag född". På fönsterfabriken fick jag nummer 9996. På näthinna ser jag alltid måttbandet som jag märkte upp med anställningsnumret för att det skulle få vara i fred. Med vit tippex...
Jag blev satt att plugglaga karmar och fönsterbågar. Då hade jag ingen aning om hur ett fönster var sammansatt och kollegorna förtvivlade säkert över att jag borrade och drog i träplugg på sidor som inte syntes utåt. Kanske blev ett och annat fönster extremt knagg-fritt.
Vi hade ackord då, ett lönesystem som gjorde att mina extralagningar inte föll i god jord alls. Ett till synes ändlöst jobb där varje meter gav några ören. Konkurrens om de bästa bitarna. För visst fanns det godbitar utan allt för mycket lagningsbehov.
När jag sedan lärde mig hur saker och ting hängde i hop, hur ett fönster var uppbyggt så blev det mesta genast lättare. Så är det ju i livet, det handlar om sammanhang och kunskap. Trygghet. Tillhörighet.
När fackordföranden stack en blankett under nässan på mig och muttrade "skriv på här" så gjorde jag just det.
Det är jag väldigt glad för i dag.
Då fick vi fasta jobb efter nian. Nu får ingen jobb förrän de startar eget. Så som Alexandra har det önskar jag ingen att ha det.
De tysta attackerna på arbetsrätten får inte fortsätta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar