I dag skriver jag tillsammans med Helen Nilsson, oppositionsråd (S) i Vimmerby på debattplats i Östra Småland. Debatten i Östra Småland är en bantad version av detta:
De fattiga barnen är på väg att växa upp. För många av dem blir livet en resa på hopplöshetens tåg. Vem ska dra i nödbromsen när tåget rullar vidare i stadig takt? Varje år kliver det på nya resenärer på klasståget. Snart är det dags att koppla på nya vagnar för att alla ska få plats. Restaurangvagnen fattas, ventilationen är trasig och det finns få glimtar av hopp där inne i de mörka vagnarna.
Alla barn föds lika. Ingen vet då hur livet ska gestalta sig. Men redan på förskolan kan personalen se tendenser till vilka vägar ett litet liv kan tänkas ta.
Allt för många barn inser riktigt tidigt att mamma och pappa inte har det som andra. Barnen axlar ett ansvar av sällan skådat slag när de lyckas hitta på ursäkter för matsäckar som inte finns i väskan och skolutflykter som de inte deltar i. Barnen vet så väl att det inte finns pengar hemma till sådant, och de ber inte ens om pengarna. De sjukskriver sig eller säger att de inte har lust att fara på skidutflykt. Klumpen i magen och oron bär de inom sig som ett osynligt märke. Enligt Rädda Barnens definition så finns det 220 000 barn i Sverige som räknas som fattiga just nu.
Vår oro gäller alla de barn som växer upp i ett samhälle som styrs av borgerlig politik. Samhället har förändrats och det har förändrats snabbt. Synen på välfärd kan retoriskt låta som om vi alla tycker lika men verkligheten är en annan. Det skyddsnät som förr fanns till för oss alla finns inte ens längre kvar för dem som skriker på hjälp. Vi har sett skrämmande exempel på hur det kan gå när föräldrar inte orkar längre och ger upp.
De fattiga barnen växer upp och vill utbilda sig men utbildningsplatserna räcker inte. De sitter fast i ett ekorrhjul av problem där barndomens skuld och skambörda hänger med som en tung ryggsäck. Många av dem har dåliga studieresultat med sig, resultat som blir sämre på gymnasiet och sedan kulminerar eländet i att de inte kommer in på arbetsmarknaden. De unga som ska kunna skaffa ett eget boende måste få hjälp av sina föräldrar. Där är chanserna slut för de fattiga unga vuxna! De kan omöjligen få hjälp av föräldrar som fortfarande kämpar med att hålla näsan över vattenytan ekonomiskt.
Den moderatledda regeringen bygger upp ett samhälle där flera unga vuxna kommer att slås ut tidigt. De fattiga barnen fanns även före den moderatledda regeringen. Men med den viktiga skillnaden att vi då hade ett skyddsnät värt namnet i Sverige. Det fanns politiker och resurser som var villiga att kämpa och se lösningar. Det vi ser idag är att vår hemkommun skär bort allt som är förebyggande och allt som är lite extra. De familjer och föräldrar som skulle behöva lite stöttning för att komma på rätt köl får vänta till livet gått helt snett innan det sätts in resurser. Då talar vi dessutom om gigantiska kostnader i pengar. För att inte tala om personligt lidande. Så här ser det ut i de flesta kommuner.
De unga vuxna i dag som vuxit upp i fattiga hem kommer att ha svårt att skapa ett gott liv i ett alliansstyrt land. För här ska vi vara lyckliga, ha ett välbetalt arbete och naturligtvis vara friska hela livet. Då är det lätt att vara medborgare i ett alliansstyrt Sverige.
På Hopplöshetens tåg sprakar det till i högtalaren som sitter på trekvart ovanför det nedklottrade fönstret. Meddelandet är tydligt och klart. Lösningen på de unga vuxnas problem är enkel. Allianspolitikerna vet att det viktigaste av allt är att ge skattesänkningar till dem som arbetar och tjänar mycket pengar.
Sänkningar blir det även för de unga fattiga vuxna – lönesänkningar! Det är modellen när flera unga ska få jobb. För att ytterligare ge unga möjligheter till jobb så ska anställningstryggheten bort! Utbildningens kvalitet ska sänkas också, det är viktigt att de som inte vill plugga ska kunna köra genom gymnasiet snabbt och ge sig ut på den lågavlönade arbetsmarknaden utan trygghet. Sedan stänger de dörren hårt, låser och kastar bort nyckeln. Den som går yrkesutbildning ska inte kunna gå tillbaka och utbilda sig mera. Förr fanns ett uttryck som kan komma till nytta här; skomakare, bliv vid din läst. Tro för all del inte att du kan gå vidare.
Livschanserna blir inte så många i ett borgerligt samhälle.
Snart är det så att vi delar Sverige – de som är på hopplöshetens tåg och de som lever bredvid spåren. För längs rälsen lever alla de andra ganska gott. Medelklassens fredagsmys störs möjligen av tågvisslan men det är så lätt att vifta bort människor som inte syns och inte hörs så väl. Vi kan knyta näven i soffan och tycka att det är hemskt att dagens unga vuxna sätter städer i brand. När hopplösheten breder ut sig finns bara kriminalitet och vanmakt kvar till slut.
Där i soffan sitter vi och invaggas i falsk säkerhet om utvecklingen samtidigt som skattepengar går till helt andra saker än de egentligen borde gå till. Vi påstås inte längre ha råd att låta våra barn växa upp till trygga, välutbildade och självsäkra unga vuxna. Samtidigt som miljarder pumpas ut i privatiseringsiver utan slut. Det är skamligt att slöseriet får fortgå.
Hopplöshetens tåg rullar på genom Sverige. De få gånger som tåget stannar till så är det inte många som orkar resa sig och kliva av. Det brådskar att dra i bromsen. Får tåget rulla på för länge kan det vara svårt att vända tillbaka till ett samhälle där vi håller varandras händer. De unga vuxna fattiga är snart framme vid den tid då de själva vill skaffa barn till världen. Vi har i dag gemensamt ansvar för att det ska existera hopp och ljus för dessa barn. Att avskaffa barnfattigdomen går, att se till att unga får utbildningsplatser och bostäder går, att säkra anställningstryggheten för unga går, ja, det går och det är möjligt. Just nu har vi en regering som helt enkelt inte vill stoppa hopplöshetens tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar